Identitetspolitik har blivit ett ord på allas läppar, åtminstone bland politiska tyckare. Men vad är egentligen identitetspolitik? Ordboksdefinitionen lyder ”politik baserad på gruppidentitet”. Vanliga exempel på identitetspolitiska rörelser är HBTQ-rörelsen och afroamerikanska organisationer som Black Lives Matter, men även delar av feminismen, politisk islamism och den så kallade identitära högern (i regel rasideologisk) kan räknas dit. Naturligtvis är det långt ifrån alltid som de människor dessa rörelser säger sig företräda ställer upp på de självutnämnda aktivisternas program – vilket är en central del av problemet med dessa rörelser.
I någon mån spelar gruppidentitet alltid en roll för politiska rörelser. Socialdemokraterna gjorde tidigare anspråk på att företräda arbetarklassen, Bondeförbundet (dagens Centerparti) ansågs sig företräda bönderna. Det som särskiljer dagens identitetspolitiska rörelser från intressepartier är dock att ”intresset” inte längre kan mätas i objektiva termer. Den egna gruppen anses ha tolkningsföreträde i frågor som berör den, i kraft av att gruppen besitter en exklusiv erfarenhet. Resonemang som står helt i strid med upplysningstraditionen. Utomstående har inte rätt att framföra kritik, eller ens sitt stöd hur de vill. I sina mer bisarra former har det lett till att vita röstskådespelare i USA inte får företräda svarta tecknade figurer. Rastänkandet återkommer bakvägen.
Partier för bönder och arbetare var i första hand materialistiska intresseorganisationer som prioriterade bättre arbetsvillkor och högre inkomster. Identitetspolitiska rörelser betonar istället kulturella frågor, språk och attityder. Kraven formuleras ofta i termer av ”erkännande” för särskilda perspektiv som inte kan ifrågasättas av andra, av det följer att gruppens representanter ska finnas med i olika beslutsprocesser eller att deras medlemmar ska ha rätt till kvoter och särrättigheter.
Att identitetspolitiken går på tvärs med några av liberalismens hörnstenar torde vara ganska uppenbart. Liberalismen utgår från individen och dennes rätt att själv forma sin identitet. Att någon exempelvis är homosexuell behöver inte betyda att den vill bli företrädd politiskt av HBTQ-rörelsen. Att någon har sitt ursprung från Afrika hindrar inte att denne kan ställa sig skeptisk till BLM:s politiska agenda. Många håller isär sin sexuella eller etniska identitet från sin politiska identitet. I ett liberalt samhälle är (eller åtminstone var) det närmast påbjudet.
De som officiellt företräder liberalismen i väst har ibland haft svårt att se väsensskillnaden. Liberala Dagens Nyheter tog exempelvis identitetspolitiken i försvar på ledarplats häromdagen, i en replik på undertecknads artikel om Upplysningen förra söndagen. Under rubriken ”Identitetspolitiken hotar inte upplysningen” skriver således DN:s Elsa Kugelberg: ”Tanken att vi trots olikheter förenas i själva vår mänsklighet, och att vi som människor har vissa universella rättigheter och skyldigheter, ligger i botten hos identitetspolitiken. Det är inte för att förneka liberala ideal om jämlikhet och frihet som människor protesterar när de ser att dessa i verkligheten bara verkar gälla vissa, och när tolkningen av dem är upp till några få. Protesterna handlar om att idealen egentligen gäller alla” (DN 15/7).
Resonemanget kan verka plausibelt, men det tolkar identitetspolitiken i mer liberala termer än vad som är försvarbart. Kugelberg för ett närmast Popperianskt resonemang om att våra föreställningar om frihet och jämlikhet utvecklas mot en högre sanning och kan förbättras så att de inkluderar fler. Hon menar att: ”Historien visar att etablerade och till synes neutrala eller till och med naturliga definitioner ofta varit kulturellt och historiskt betingade”.
Det sistnämnda är kärnan i den identitetspolitiska kritiken av liberal universalism. Liberala rättigheter måste omdefinieras. Om kvinnor är mer sjukskrivna eller svarta i USA är fattigare, mer involverade i kriminalitet et cetera, så visar det att jämlika villkor inte råder. Alla har inte samma rättigheter. Det är i själva verket en variant på den socialdemokratiska idén om att olikhet i utfall alltid beror på olikhet i möjligheter. Det är någon annans fel att jag misslyckas om jag tillhör en ”underprivilegierad” grupp.
Symptomatiskt nog nämner dock identitetspolitikens liberala försvarare aldrig klass som kategori. Vissa skillnader i utfall är uppenbarligen mer legitima än andra. En ung, vit heterosexuell man som fötts in i en fattig, dysfunktionell familj och gått snett i livet blir med dagens identitetspoltiska jargong del av en priviligierad grupp – inte ett offer. Det är förstås både snurrigt och mumma för de högerextremister som erbjuder denne man samma ”offerstatus”.
För liberaler har det annars en kungstanke är att du som individ tar ett stort mått av ansvar för utfallen i ditt liv. Inte för att det saknas kunskap om att livet är orättvist eller att en mängd ”strukturer” har betydelse (vilket de har), utan för att individuellt ansvar nästan alltid är det bästa (inte sällan enda) sättet att långsiktigt göra något åt problemen. Att skylla svårigheter på andra är ofta kontraproduktivt. Det gäller också olika minoritetsgrupper, där de mest framgångsrika inte har odlat en offer- eller utanförskapskultur trots att de historiskt utsatts för diskriminering.
Identitetspolitiken största problem är emellertid inte att den ofta är färgad av socialistiska fördelningsidéer. En stark strömning går längre än så och hävdar den egna gruppens perspektiv som något unikt som ska bevaras och försvaras gentemot andra, en unik identitet att känna stolthet över. Här rör man sig in i etnonationalismens tankefigurer.
Malcom X, som till skillnad från sin samtida, medborgarrättskämpen Martin Luther King inte förespråkade liberal integrering av USA:s afroamerikanska befolkning och var en tydlig förespråkare för svart identitetspoltik, hävdade att ”den svarta rasen är som en individ, innan han använder sin talang, är stolt över sin historia och uttrycker sin egen kultur och personlighet kan han inte fullborda sig själv” (tal 1964).
Malcom X tankar är inte aparta, de är tvärtom närvarande och väldigt tilltalande för varje identitetspolitisk rörelse. Stolthet, kultur, rötter som vägen till att “bli hel” som individ. Det här är ingen harmoniliberal föreställning om att vissa ”underprivilegierade” grupper bara behöver lite stöd från staten så att de kan tävla på samma villkor som ”den vite heterosexuelle mannen”. Det handlar snarare om att förkasta själva föreställningen om en universell norm, lika för alla, än om att ersätta den med en ”ny och bättre” universell norm som inkluderar fler. De radikala efterfrågar inte en socialdemokratisk lösning. Det är faktiskt svårt att se hur en sådan skulle se ut i identitetsfrågor. Grupper kommer alltid finna skäl att finna sig förfördelade när det som ska fördelas är omätbart.
Men just därför är identitetspolitiken en återvändsgränd. Vi ser tydligt detta när vi studerar islamism eller vita identitärer. Men vi förblindas när ”underprivilegierade” grupper resonerar på samma sätt. Den universella liberala universalismen kommer alltid vara ofullkomlig, men har lyckats skapa någorlunda välfungerande samhällen när den baserats på nationalstaten.
Alternativet ”djupa” gruppnormer som bas för politiken kommer inte leda till harmoni inom våra samhällen – utan till en splittring och konflikt som inte ens har ett teoretiskt slut. Yttrandefriheten och den öppna offentligheten är dess första offer. Individen underkuvas att tillhöra en grupp denne inte valt att tillhöra (i likhet med etnonationalism, men till skillnad från inkluderande nationalism). Identitetspolitik är kort sagt mångkulturalism på steroider.
